En gammal själ..

Det var en gång en gammal, gammal själ, som levt många, många människoliv på jorden och som nu nästan var färdig med sin tillvaro som själ också, ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den stora Andligheten som uppfyller Evigheten. För tillfället kände sig den gamla själen lite ensam där den satt i tomrummet efter det senast människolivet och den kommande sammansmältningen. De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur det uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag. Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en god potion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den. Men din tid till sammansmältningen är så kort varnade vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem. Jag vet sa den gamla själen. Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan. Så låt det bli som du vill sa vakten, och släppte i väg den gamla, gamla själen. Då fick ett människopar på jorden ett barn som de så länge önskat. Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dag hon föddes, den orumlande kärlek som människor känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från Evigheten. Men har du inte väldigt kort tid kvar? viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla flickan. Tiden kort, men glädjen stor, svarade den gamla, gamla själen. Och fast inte mamman hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro, en fläkt av kunskapen av att vi inte äger något på jorden, inte varandra, inte oss själva ens. Allt kommer till slut tas i från oss, allt vi bär på, alla kära runt omkring, slutligen vårt liv och vår kropp. Men flickebarnet växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes, han också. Ja, den gamla själen fick leva sin sista tid precis som den önskat. Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då sammanslutningen skulle ske. Den gamla själen fick en kallelse, att utan dröjesmål infinnna sig vid cermonin, och måste lyda. För människorna såg det ut som flickan fått en plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som vakten förutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förusagt. Och därför i stället för att låta gamla, gamla själar bara sitta av sin sista skvätt av tid i tomrummet, blev det i fortsättningen en sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den. Sorgen, sedan, den oundvikliga sorgen, den har människor genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott.

av Peter Pohl och Kinna Gieth ( Ur jag saknar dig, jag saknar dig)